Tisdag 20/11. Mobilen ringer på jobb och personen på andra sidan presenterar sig som gymnastikläraren på Kulladalskolan. Efter det hör jag bara bitar av det han säger. Marcus är skadad. Ont. Bör nog kollas. Kom. Nu.
Allt lugn och vett försvinner (inte bra för en representant från krisgruppen) och jag springer mot bussen för att ta reda på hur det står till med Marcus. När jag kommer fram till skolan sitter han och pratar Minecraft med fritidspedagogen Christian och jag, som vid det här laget har sprungit upp för alla trapporoch nu står i dörröppningen och kipar efter luft, blir genast lugn.
Efter att jag och Christian pratat om begreppet "mina barn och andras ungar" och hur väl det stämmer i en kris beger vi oss till röntgen där det visade sig att det tack å lov inte var värre än en ordentlig stukning. Men ont det hade min lille pojk! Och då lider vi alla.
När väl fredagen äntligen kommer börjar Marcus må bättre. Armen går att använda mer och vi kan till och med göra hans matteläxa. När Marcus mår bra mår vi andra bra.
Jag firar med ett stoooort glas vin och händerna mot himlen - det tycker jag att jag är värd!
