Lek i snön

Igår efter all bakning och städning gav vi oss ut i snön för lite lek. Det blev actioninspirerat snöbollskrig, brottning och ett par snöänglar. En riktigt kul dag med andra ord.

.



Julstök

Medan snön vräker ner utanför våra fönster är vi i full gång med att städa, baka och pynta. Första satsen lussebullar är klar. Det doftar helt ljuvligt ifrån köket. Julmusiken skrålar självklart ur högtalarna, en 5 timmars lång lista på Spotify är fixad. Det ska kännas att det är jul!
.

.

Nästa helg kommer alla våra nära och kära hit på julfika/35-årsfirande. Det ser vi fram mot! Men tills dess får ni ha det så bra. Nu ska det rullas mer lussebullar... Tuddels!

Och så kom snön även denna vinter

Har det hänt något nytt?

Det första pojkarna gör när de kommer hem till mormor och Chester är, förutom att hälsa och krama om förstås, att kasta sig på golvet i badrummet och titta om det har hänt något nytt hos badrumsrenoverarna. Det är alltid lika spännande.

Filmsnuttar från onsdagens träning

.

Oscar "cykelsimmar" på spaghettin

.

.

Marcus får beröm efter ett perfekt avslut
. 

Tänk vad lite sömn kan göra!

Igår var en tung dag. Eller egentligen inte. Det var bara morgonen som var tung. Efter mitt blogginlägg tog jag boken som min psykolog rekommenderat, satte på Yiruma på Spotify, lade mig i soffan och började läsa. Efter ett antal sidor märkte jag hur svårt det var att hålla ögonen öppna. Kort därefter sov jag. Och jag sov och sov och sov och sov.

När jag sen vaknade kändes allt mycket bättre. Mamma kom över och vi tog pojkarna på sina träningar. Sen var det hem och dags för sängen igen. Och tro det eller ej, men jag somnade fort.

Tänk om man kunde sova bort allt ont. Tänk vad enkelt livet hade varit i så fall. Och framför allt, tänk vad utvilad man hade varit!

Ett år senare...

Det sägs att tiden läker alla sår. Men hur lång tid ska det behöva gå? Det känns fortfarande som om det hände igår. Allt är så färskt i minnet. Smärtan. Ensamheten. Utlämnandet. Alla medlidande blickar. Rädslan för hur det kunde ha gått. Lyckan över att fortfarande leva. Sorgen. Förlusten. Ilskan. Besvikelsen.
.
Livet blir aldrig detsamma. Och snart ligger jag där igen, ensam och uppsprätt. Vare sig jag vill det eller ej.
.

Alex Cornish - The Shame

Veckan som gått

Att säga att det aldrig händer något vore att ljuga. Det händer alltid något. Sen om det är mer eller mindre viktiga saker det kvittar. Det händer alltid något - något som är värt att berätta.

I söndags hjälpte vi pappa/morfar att flytta till hans och Kerstins hus. Så fort sofforna var på plats slog pojkarna sig ner och började zappa runt på deras nya 55 tum´ LEDTV. I fjorton dagar har de alla tänkbara kanalar. Pojkarna hade lätt kunnat bosätta sig där hos dem. I och med flytten köpte de även nya sängar så Marcus fick morfar höj- och sänkbara säng.

Innan vi åkte hem såg vi MFF tag guld. Vilken lycka! Men framför allt, vilken bild! Nu vet jag vad jag önskar mig av tomten...

På kvällen när vi monterat ihop sängen kommer Marcus, tankfull som alltid, och säger: "Mamma, det är inte många 7-åringar som har tv, soffa och höj- och sänkbar säng på sitt eget rum". Nä, det är det ju inte. "Mamma, det är lyx!"

Måndagen var vi lediga. Alla utom Marcus. Så vi passade på att uträtta lite ärenden. Det blev lunch på IKEA, fönsterplats enligt Oscars önskemål.
.

.

När skolan var slut hämtade vi Marcus och sen körde vi ut till Vellingeblomman och tittade på alla tomtar. Lika mysigt som alltid.

.

.

På tisdagen började vi morgonen med utvecklingsamtal på skolan. Men de hade bara lovord, som vanligt. Marcus är framåt och vill lära sig nya saker. Han är väldigt omtyckt i skolan, av både stora och små.

Onsdag = träning. Oscar var riktigt glad och sprattlig i vattnet den här veckan. Han simmade som en liten fisk. Det var precis som om något klickade och helt plötsligt visste han exakt vad han skulle göra. Medan de andra simmade helt tyst hörde man Oscars glada tjut lite då och då. Även Marcus har blivit duktig på Aikidon. Det märks att han tränar något som han gillar.

Torsdag var det fotografering. Så nu hoppas vi på fina foton till jul!

Och igår, fredag, var pojkarna på sin allra första hockeymatch. Redhawks - Örebro. En spännande match som slutade med förlängning och straffar. Bredvid oss hade vi en trevlig man, "tomten" som han kallade sig själv. Och visst var han Tomten. Han lekte med pojkarna hela matchen och efteråt fick de vars ett gosedjur av honom. Pojkarna var överlyckliga när vi åkte hem. En sån kväll!

Idag, lördag, ska vi äta Mårtens middag. Det var ju Mårtensafton i onsdags, men då var vi alldeles för upptagna. Så med andra ord måste jag avsluta nu så jag kan åka och handla hem allt och sedan sätta igång och baka....

Ha en underbar lördag!

Karate kid

.

Medan Marcus och Oliver tränar Aikido passar Oscar på att göra lite Yogaposer. Att sitta still är inte hans starka sida...

Life goes on, right?

Den här veckan skulle ha varit sista veckan på boot camp. Men just nu känns det viktigare att jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Mitt liv är ett enda långt boot camp ändå och även om detta skulle ha varit sista veckan så tar det aldrig slut. Motion är en färskvara, något man måste hålla igång hela tiden. Det här var mer ett test för hur mycket min kropp skulle klara av, hur långt jag kunde pressa den. Jag kommer fortsätta träna, dock inte med samma intensitet. Jag har aldrig varit så trött som dessa veckor, för att inte tala om glömsk.

Jag avskyr cardioträning men har insett att jag dör inte av det. Det blir lättare och lättare för varje gång, så det kommer jag fortsätta med. Powerwalk och yoga däremot älskar jag och det utövar jag i princip varje dag. Det är dessutom lättare att kombinera med min vardag - pojkarna hänger gärna med ut på en powerwalk och Oscar är ett riktigt litet yogaproffs. Det är roligare när man kan göra något tillsammans.

I måndags var jag förresten och gjorde ett ultraljud. Så nu är det bekräftat. Nu vet vi. Verkligheten kom ikapp mig på en sekund. Nu går det inte att blunda längre. Som tur var hade jag en tid hos min psykolog igår. Vi ska försöka utplåna min rädsla för kirurgi och få mig att släppa taget och gå vidare. Jag fick hemläxa att visualisera vilken färg och material som rädslan är. Sen ska jag ta motsatsen till det och förstöra rädslan. Låter lite hokus pokus men vi får väl se. Hon tyckte dessutom att jag skulle överväga att gå till ett medium och rådfråga lite. Men så länge ingen kan övertyga mig om att ett medium inte är mer än en väldigt duktig människokännare så kommer det inte att hända.

Någon som antar utmaningen?