Den här veckan har jag svurit för mig själv. Jag har svurit över sommarens alla lata dagar. Visst har de varit sköna. Ibland helt underbara. Men nu, nu får jag betala priset. Nu är det inte lika underbart längre.
Innan sommaren tvingade jag (mer eller mindre) kroppen att orka mer än någonsin. Jag powerwalkade varje morgon mellan 4-7 km. Tränade lättare styrekträning och/eller yoga efteråt. Jag mådde bra. Jag såg resultat. Sen kom sommaren.
Och nu, efter att ha legat på latsidan lite grann, måste jag börja om från ruta 1. Nu kan jag inte gå mer än 2 km varje dag. Det smärtar som f*n i bäckenet. Föreställ dig att skelettdelarna ligger och skrapar mot varann. Varje steg du tar. Låter skönt, eller hur!
Igår trodde jag inte att jag skulle kunna ta mig hem. Jag ville bara stanna där, mitt på vägen, och gråta en skvätt. Men det hade varken gjort till eller från. Så jag traskade sakta hemåt, med förhoppningar om att jag snart skulle bli "bra" igen.