Gott Nytt År

God Jul

A blast from the past

Igår hade jag ett möte med Kirsebergsskolans rektor. Kan ni tänka er att det är samma rektor som när jag gick på skolan för en himla massa år sen. Vädret var ingen höjdare att ge sig ut i men ibland måste man trotsa vädergudarna. Det var för övrigt ett lite udda möte men man vet ju inte vad det kan innebära för framtiden.

Julen väntar runt hörnet. Alla klappar är klara. Även de som inte ens är från mig men som jag av någon anledning ändå hjälpt till att fixa. Snön är tillbaka och hela stan är vit och fin.

Det blir inga nya kort på pojkarna. Fotografens bilder fick inte godkänt. Pojkarnas insatt var jättebra, fina gossar! Men jag kunde inte sluta störa mig på bakgrunden som fotografen valt så tyvärr...

I år har vi ej heller skrivit några julkort. Eftersom det alltid är jag som skriver dem har de strukits från "att göra"-listan pga trötthet. Vi önskar dock alla våra nära och kära en riktigt god jul och om ni håller koll på bloggen väntar en julhälsning inom kort.

Sista träningspasset...

...för den här terminen. Simningen avslutades med diplom och märket "Baddaren Gul". Oscar passade på att njuta extra mycket av det varma vattnet.
.

 .
.

Därefter kastade vi oss i bilen för att köra till Aikidon på andra sidan stan. Idag var det gradering och julfest. Marcus klarade sig galant och bär nu stolt gult bälte.

Julfika/35-årsfirande

.

Igår öppnade vi vårt hem för alla nära och kära. Det bjöds på en massa hembakade julkakor och glögg. Julmusiken skrålade ur högtalarna och det skrattades en massa. Det var en helt underbar dag och Johan var väldigt tacksam och rörd över alla som kommit för att fira honom.

Lek i snön

Igår efter all bakning och städning gav vi oss ut i snön för lite lek. Det blev actioninspirerat snöbollskrig, brottning och ett par snöänglar. En riktigt kul dag med andra ord.

.



Julstök

Medan snön vräker ner utanför våra fönster är vi i full gång med att städa, baka och pynta. Första satsen lussebullar är klar. Det doftar helt ljuvligt ifrån köket. Julmusiken skrålar självklart ur högtalarna, en 5 timmars lång lista på Spotify är fixad. Det ska kännas att det är jul!
.

.

Nästa helg kommer alla våra nära och kära hit på julfika/35-årsfirande. Det ser vi fram mot! Men tills dess får ni ha det så bra. Nu ska det rullas mer lussebullar... Tuddels!

Och så kom snön även denna vinter

Har det hänt något nytt?

Det första pojkarna gör när de kommer hem till mormor och Chester är, förutom att hälsa och krama om förstås, att kasta sig på golvet i badrummet och titta om det har hänt något nytt hos badrumsrenoverarna. Det är alltid lika spännande.

Filmsnuttar från onsdagens träning

.

Oscar "cykelsimmar" på spaghettin

.

.

Marcus får beröm efter ett perfekt avslut
. 

Tänk vad lite sömn kan göra!

Igår var en tung dag. Eller egentligen inte. Det var bara morgonen som var tung. Efter mitt blogginlägg tog jag boken som min psykolog rekommenderat, satte på Yiruma på Spotify, lade mig i soffan och började läsa. Efter ett antal sidor märkte jag hur svårt det var att hålla ögonen öppna. Kort därefter sov jag. Och jag sov och sov och sov och sov.

När jag sen vaknade kändes allt mycket bättre. Mamma kom över och vi tog pojkarna på sina träningar. Sen var det hem och dags för sängen igen. Och tro det eller ej, men jag somnade fort.

Tänk om man kunde sova bort allt ont. Tänk vad enkelt livet hade varit i så fall. Och framför allt, tänk vad utvilad man hade varit!

Ett år senare...

Det sägs att tiden läker alla sår. Men hur lång tid ska det behöva gå? Det känns fortfarande som om det hände igår. Allt är så färskt i minnet. Smärtan. Ensamheten. Utlämnandet. Alla medlidande blickar. Rädslan för hur det kunde ha gått. Lyckan över att fortfarande leva. Sorgen. Förlusten. Ilskan. Besvikelsen.
.
Livet blir aldrig detsamma. Och snart ligger jag där igen, ensam och uppsprätt. Vare sig jag vill det eller ej.
.

Alex Cornish - The Shame

Veckan som gått

Att säga att det aldrig händer något vore att ljuga. Det händer alltid något. Sen om det är mer eller mindre viktiga saker det kvittar. Det händer alltid något - något som är värt att berätta.

I söndags hjälpte vi pappa/morfar att flytta till hans och Kerstins hus. Så fort sofforna var på plats slog pojkarna sig ner och började zappa runt på deras nya 55 tum´ LEDTV. I fjorton dagar har de alla tänkbara kanalar. Pojkarna hade lätt kunnat bosätta sig där hos dem. I och med flytten köpte de även nya sängar så Marcus fick morfar höj- och sänkbara säng.

Innan vi åkte hem såg vi MFF tag guld. Vilken lycka! Men framför allt, vilken bild! Nu vet jag vad jag önskar mig av tomten...

På kvällen när vi monterat ihop sängen kommer Marcus, tankfull som alltid, och säger: "Mamma, det är inte många 7-åringar som har tv, soffa och höj- och sänkbar säng på sitt eget rum". Nä, det är det ju inte. "Mamma, det är lyx!"

Måndagen var vi lediga. Alla utom Marcus. Så vi passade på att uträtta lite ärenden. Det blev lunch på IKEA, fönsterplats enligt Oscars önskemål.
.

.

När skolan var slut hämtade vi Marcus och sen körde vi ut till Vellingeblomman och tittade på alla tomtar. Lika mysigt som alltid.

.

.

På tisdagen började vi morgonen med utvecklingsamtal på skolan. Men de hade bara lovord, som vanligt. Marcus är framåt och vill lära sig nya saker. Han är väldigt omtyckt i skolan, av både stora och små.

Onsdag = träning. Oscar var riktigt glad och sprattlig i vattnet den här veckan. Han simmade som en liten fisk. Det var precis som om något klickade och helt plötsligt visste han exakt vad han skulle göra. Medan de andra simmade helt tyst hörde man Oscars glada tjut lite då och då. Även Marcus har blivit duktig på Aikidon. Det märks att han tränar något som han gillar.

Torsdag var det fotografering. Så nu hoppas vi på fina foton till jul!

Och igår, fredag, var pojkarna på sin allra första hockeymatch. Redhawks - Örebro. En spännande match som slutade med förlängning och straffar. Bredvid oss hade vi en trevlig man, "tomten" som han kallade sig själv. Och visst var han Tomten. Han lekte med pojkarna hela matchen och efteråt fick de vars ett gosedjur av honom. Pojkarna var överlyckliga när vi åkte hem. En sån kväll!

Idag, lördag, ska vi äta Mårtens middag. Det var ju Mårtensafton i onsdags, men då var vi alldeles för upptagna. Så med andra ord måste jag avsluta nu så jag kan åka och handla hem allt och sedan sätta igång och baka....

Ha en underbar lördag!

Karate kid

.

Medan Marcus och Oliver tränar Aikido passar Oscar på att göra lite Yogaposer. Att sitta still är inte hans starka sida...

Life goes on, right?

Den här veckan skulle ha varit sista veckan på boot camp. Men just nu känns det viktigare att jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Mitt liv är ett enda långt boot camp ändå och även om detta skulle ha varit sista veckan så tar det aldrig slut. Motion är en färskvara, något man måste hålla igång hela tiden. Det här var mer ett test för hur mycket min kropp skulle klara av, hur långt jag kunde pressa den. Jag kommer fortsätta träna, dock inte med samma intensitet. Jag har aldrig varit så trött som dessa veckor, för att inte tala om glömsk.

Jag avskyr cardioträning men har insett att jag dör inte av det. Det blir lättare och lättare för varje gång, så det kommer jag fortsätta med. Powerwalk och yoga däremot älskar jag och det utövar jag i princip varje dag. Det är dessutom lättare att kombinera med min vardag - pojkarna hänger gärna med ut på en powerwalk och Oscar är ett riktigt litet yogaproffs. Det är roligare när man kan göra något tillsammans.

I måndags var jag förresten och gjorde ett ultraljud. Så nu är det bekräftat. Nu vet vi. Verkligheten kom ikapp mig på en sekund. Nu går det inte att blunda längre. Som tur var hade jag en tid hos min psykolog igår. Vi ska försöka utplåna min rädsla för kirurgi och få mig att släppa taget och gå vidare. Jag fick hemläxa att visualisera vilken färg och material som rädslan är. Sen ska jag ta motsatsen till det och förstöra rädslan. Låter lite hokus pokus men vi får väl se. Hon tyckte dessutom att jag skulle överväga att gå till ett medium och rådfråga lite. Men så länge ingen kan övertyga mig om att ett medium inte är mer än en väldigt duktig människokännare så kommer det inte att hända.

Någon som antar utmaningen?

Fredag, underbara fredag

Ja, det var i alla fall så jag tänkte när jag gick och lade mig i torsdagskväll. Men något jag har fått lära mig den senaste tiden är att vårt liv är aldrig lugnt. Denna fredag var inget undantag.

Morgonen började med att jag väckte pojkarna, såg till att de klädde på sig medan jag fixade frukost. 7.20 lämnade vi hemmet och traskade över gården för att lämna Oscar på dagis. Därefter satte vi oss i bilen och körde till skolan. In och upp för trappan med Marcus, växla några ord med hans lärare Christian och sedan tillbaka till bilen och bort till bilprovningen. Dags för en liten checkup. Bilen gick igenom med flying colors, så klart. In på Coop och handla och sen hem med varorna. Då ringer telefonen. Johan måddde dåligt. Okej, en snabb macka slank ner och sen var det bara att köra ut och hämta Johan i Arlöv och dumpa av honom på akuten där han fick ligga uppkopplad till en EKG-maskin. Bort till skolan, hämta Marcus, växla några ord med de andra föräldrarna och Christian. Hem med bilen, springa över gården och hämta Oscar, lyssna på när fröknarna berömmer honom och sedan önska trevlig helg och bege sig hemåt. Packa övernattningsväska, titta på när Marcus spela tv-spel (däckade i soffan i 1 timme) och sen var det dags att fixa iordning killarna för Halloween-partyt hos Erik.

Lite mat i magen och sen var jag helt färdig. Hemmet blev anmärkningsvärt tyst och lugnt och jag kröp ner i sängen och somnade sött. 10 timmar senare vaknade jag utvilad men med en ny insikt, livet är alldeles för stressigt just nu. Vad göra?

Ny vecka - nya bekymmer?

Efter mycket om och men tog jag mig till läkaren i måndags. Remiss till ultraljud skrev och nu börjar den hemska väntan. Innan har jag kunnat blunda för det men snart ställs jag face 2 face med verkligheten. Lamslagen av trötthet däckade jag efteråt. Och sen kom huvudvärken från helvetet. Den höll i sig i dagarna två och jag fick ha persiennerna nere för att inte förvärra värken.

Det dåliga samvete för att träningen uteblev blev för mycket så igår, trots huvudvärk, gjorde jag mitt cardiopass och sen trodde jag att huvudet skulle sprängas och yrseln var verkligen inget att skoja om. Resten av dagen/kvällen spenderades liggandes i soffan. Så vad har jag lärt mig? Ingen träning när man har huvudvärk!

Andra veckan på boot camp ser ut som följande (förutsatt att huvudvärken håller sig borta):
.
Vila: måndag
Cardio: tisdag, onsdag och torsdag.
Löpning: fredag och söndag
6 km powerwalk: lördag.

När man minst anar det...

...då händer det oväntade. Igår damp det ner ett brev på hallgolvet runt lunchtid. Jag tittade på det och började fundera. Vem kunde det vara ifrån? Det var adresserat till familjen men jag kände inte igen handstilen. Nyfiket öppnade jag kuvertet och vecklade upp brevet. Sen höll jag på att tappa hakan!

Vi är bjudna till Egypten för att fira Kerstins 60-års dag i april. Resa och hotell med all inclusive, 25 pers. Hur jäkla kul är inte det!! Jag slängde mig på luren för att fråga pappa om det var allvar och han skrattade bara åt mig; "ja, varför skulle det inte vara det?"

Jag behöver nog inte säga att vi längtar va?

Ett jobbigt uppvaknande

Årsdagen för "olyckan" närmar sig med stora steg. Det känns! Jag trodde att jag vid det här laget skulle ha kommit längre i bearbetningen men jag antar att det faktum att jag inte fick någon hjälp förrän 2 månader efter har satt sina spår.
.
Att jag sen dessutom förbereder för att ta fotografier på ärren hjälper inte. Behöva klä av sig och visa upp det jag avskyr mest i hela världen är inte lätt. Som tur är har jag fått veta att jag inte behöver gå till en fotograf utan jag kan försöka ta foto på egen hand. Det hjälper lite.
.
Igår pratade mamma och jag om de olika faserna man måste gå igenom efter något sånt här. Det är tungt när man ser det svart på vitt. Men det hjälper faktiskt. Jag har tagit mig halvvägs genom krisen. Och någon vacker dag är jag ute ur den. Det vet jag. Men det får ta den tid det tar.
.
Chockfasen
Chocken bedövar smärtan. Man kan känna sig förlamad av chokcen och uppleva sig som overklig i det kaotiska tillståndet. Man förlorar tidsperspektivet och är strängt upptagen med att försöka hålla ihop sig själv för att inte gå sönder. Samtidigt vägrar man att ta till sig det som skett genom att hålla det på avstånd och förneka det. Man kan känna sig som man är i en glasbubbla. Man kan inte ta ställning till någonting. Allt kretsar kring den egna personen och en känsla av tomhet är vanlig. Man ifrågasätter meningen med livet. En chock kan sitta i från några korta minuter till ett par dygn.
.
OMG!!! Jag kan känna mig så dum när jag tänker tillbaka på hur jag var efter "olyckan". Chockfasen varade länge hos mig. Det var inte förrän sent i våras som jag vaknade upp ur chocken och blev förbannad. Vilket betydde att jag kommit vidare till reaktionsfasen.
.
Reaktionsfasen
Det är nu man tvingas att se sanningen. Då börjar man inse vidden av vad som har hänt, och det är nu den stora smärtan sätter in. Man söker efter en mening med det som hänt och frågar sig varför? Det är nu man börjar förstå och då man verkligen börjar känna. Man reagerar med känslor och styrkan i reaktionerna kan vara nya upplevelser.
.
Det är vanligt att man reagerar med starka aggressioner. Det är lätt att få häftiga utfall av vrede och hat och det kan vara svårt att förstå sina reaktioner, man känner inte igen sig själv. Självkänslan och självförtroendet har försvunnit.
.
Det är här jag befinner mig. Jag slänger tallrikar i golvet. Blir förbannad för småsaker. Börjar gråta för ingenting. Emellanåt känns det som om jag ska drunkna i min egen sorg. Men samtidigt vågar jag tänka på framtiden, nytt jobb, vänner osv. Vilket är nästa fas. Fast jag vill ta steget över kan jag inte riktigt släppa reaktionsfasen helt. Jag är fortfarande arg. Jag känner mig sviken, bortglömd - inte värd något.
.
Bearbetningsfasen
Man har fått en viss distans till det som har skett, vilket gör det möjligt att bearbeta de svåra känslorna och reparera det sår som har uppstått. Från att tidigare ha varit drabad av krisen, orkar man nu se att det finns en framtid. Smärtan har minskat i styrka och det finns stunder när man kan tänka på annat. Undan för undan kan självkänslan återvinnas och livet kan återfå sin mening. Man börjar intressera sig för vad som finns runtomkring. Nytt arbete, släkt, vänner, hemmet, utseendet m.m. Man känner att man vill "ta tag" i sin situation. Det finns trots allt en framtid! Nu börjar man se olika lösningar. Steg för steg börjar man inse att det går att leva vidare och att det sår som krisen har åstadkommit kan läkas. Så småningom kan man acceptera sin nya livssituation.
.
Nyorienteringsfasen
Nyorienteringsfasen har inte något egentligt slut. Det förflutna finns alltid kvar. Ibland gör minnena ont, men smärtan bleknar med tiden. Krisen är förbi och man kan använda energin på något annat. Krisen är inte längre den stora livskatastrofen, utan blir en del av livet själv, som inte ska glömmas eller gömmas. Man har kommit starkare ut på andra sidan. 
.
Acceptera krisen - det menas att välja att se och stå ut med både sin inre och den yttre verkligheten, utan att fly, undvika, förvränga eller döma den. Hur plågsam den än kan vara.
.
Jag har fått höra en hel del dumma kommentarer som "Tänker du fortfarande på det?" eller "Jaså, var det bara det. Jag trodde det var något nytt". Det hjälper inte kan jag säga. Det gör bara att jag känner mig dum och krisen tar ännu längre tid att ta sig ur.
.
Så ursäkta om min kris är tråkig. Nej förresten, jag ber inte om ursäkt. Jag har all rätt att känna som jag gör. Det är enda sättet att ta sig ur en kris. Att våga känna. Att våga sätta ord på allt som hänt. Behöver jag prata om det kommer jag göra det. Men du kan välja om du vill lyssna eller inte. Du har däremot ingen rätt att få mig att känna mig dum!
.
Min mamma har varit en klippa. För att inte tala om Johan. De har fått ta allt. Tårarna, ilskan, undran - you name it! De, om någon, har rätt att vara trött på mitt tjatande. Men de klagar aldrig. De stöttar mig. De hjälper mig genom det. Tack för det!
.
Det har varit ett jobbigt uppvaknande. Jag har fått lära mig mycket om mig själv. Jag har fått veta vem som är mina vänner, och vem som inte är det. Vem jag kan lita på. Vem jag kan luta mig mot. Vem som vänder kappan efter vinden. Det har varit nyttigt. Om än jobbigt.
.
Den närmasta tiden kommer säkerligen att vara upp och ner. Vissa dagar är bättre än andra. Och ju närmre vi kommer årsdagen desto jobbigare lär det säkert bli. Ha lite förståelse. Jag gör mitt bästa.

It Never Rains In Southern California

.
Men det gör det här. Det regnar och regnar och regnar. Och det är faktiskt rätt härligt. I alla fall idag.

Första veckan på boot camp

Okej, då kör vi igång. Bättre sent än aldrig.

.

Veckan ser ut som följande:

.

Yoga - måndag och fredag. 

Cardio - tisdag, onsdag och torsdag.

6 km powerwalk - lördag.

Vila - söndag.

.

Häng på vetja!

Pärlplattor, pärlplattor och ännu mera pärlplattor

Det är vad vi pysslar med om dagarna. Ja, när vi inte tittar, lyssnar eller pratar om Hannah Montana så klart!

Sjukdag nr 4

Idag gör vi en "Taylor Swift" och målar våra naglar röda. Det är ovant, det är rött men det är fint!

.

Oscar vill också ha röda naglar och självklart får han det.

Livet kom i vägen

Igår skulle jag har börjat ett 3 veckors långt boot camp. Men en liten sjuk Oscar satte käppar i hjulet för mig. Ingen träning blev det. Men för att nå toppen krävs det att både kropp och knopp mår bra så vi spenderade dagen antingen i sängen läsandes eller i soffan tittandes på Hannah Montana. Mys mys mys!

Feber och brustet hjärta

Det ena är lättare att bota än det andra. Lite alvedon, mycket dricka och ännu mera vila. Sen är man på fötter igen. Men ett brustet hjärta är betydligt svårare att ta hand om. Där hjälper varken alvedon eller vila.

Boot Camp

Jag funderar på att köra ett 3 veckors boot camp med start på måndag. Boot camp är känt för att vara hårt. Och just nu när jag tappat lusten lite är det kanske precis vad jag behöver. Disciplin. Hårda tyglar. Någon som står och skriker på mig. Träning tills jag spyr. Tårar. Ilska. Hat.

.

Visst låter det lockande!

.

Resultatet publiceras här på bloggen.

Sköna söndag

.

Boysen och jag lyssnar på gamla godingar och njuter av vår dag tillsammans. Det enda som saknas är Johan.

.

Igår hade vi en helt perfekt dag. Vi fick sova länge på morgonen (jag vet inte när det hände sist), åt frukost i lugn och ro och sen gav vi oss ut på en liten shoppingtur. Och tur det hade vi! Marcus hittade vinterkläder direkt och vi hittade äntligen lampor till sovrummet. Nu är det nästan färdigt.

.

Kvällen tillbringades hemma. Vi lagade mat tillsammans, alla fyra hjälpte till. Vi tittade på film och vi skrattade oss till sömns. Som sagt, en helt perfekt dag.

Morning has broken, like the first morning

Att starta dagen med yoga är underbart. Varje liten sena i kroppen väcks till liv. Det knakar härligt i ryggen när man sträcker ut den. Alla kotor hamnar på rätt plats. Man blir mjuk och skön. Jag är hooked!

Veckorna rusar förbi. Snart är det helg igen. Och livet har aldrig känts så bra som nu. Vi ser fram mot nya möjligheter, nya prövningar, nya resultat.

Försäkringskassan kontaktade mig för nån vecka sen med nyheten att när jag fyller 30 åker jag ut. Trevligt. Dessutom påpekade hon så fint att de skulle hjälpa mig tillbaka till arbetslivet men när jag frågade vad de kunde erbjuda för hjälp så hade de helt plötsligt inget. Hmm.. jo men visst, det låter ju lovande.

Men istället för att deppa började jag se mig om efter eventuella lösningar. Worst case scenario - vi tvingas till skilsmässa. Men det är verkligen sista utvägen. Jag vill ha ett jobb på max 50%, kan anställas på lönebidrag. Du som läser detta, sprid detta vidare!

Idag fick jag ännu ett speciellt samtal. Men den här gången var det arbetsförmedlingen i Lund. De ringde på hemligt uppdrag från Region Skåne och var intresserad utav mig. Han tog lite uppgifter och skulle återkomma om det blev något. Spännande!

.

Undra vad som händer härnäst.

Slumber party

Igår kom Falkarna in till stan. Vi åt och drack gott. Barnen busade tills de stupade. Och sen slog vi vuxna oss ner och såg på film. Eller ja, de flesta av oss såg film. Någon liten tröttis vilade mest ögonen.
.
På morgonen tog Johan och jag hand om alla barnen så Karolina och Martin fick sova. De såg ut att behöva det om jag säger så...
.
Sen blev det frukost och lite lek på gården innan det var dags för Falkarna att återvända hem.
.

Grattis farfar

.

Hoppas du får en fin födelsedag!

.

Kramar från

.

Marcus och Oscar

.

Aikido

Igår var vi som sagt och provade på Aikido och det var verkligen ett lyckat besök! Marcus var eld och lågor efter passet och han längtar sååååå tills på söndag då han får träna igen. Nu står en dräkt och ett bälte högt upp på önskelistan.

Tankar en onsdagsmorgon

Veckorna rusar förbi. Det börjar bli höst. Bladen blir gula och röda. Snart trillar de av. Imorse var det så kallt att det kom rök ur munnen.

.

Ikväll har vi simskola och Aikido på schemat. Det blir stressigt värre men vill man så går det. Förra veckan testade vi Judo, men det gick inte riktigt hem. Det kan dock bero på att tränaren skällde på allt och alla.

.

Valet - ja, det blev ju intressant. Får se hur de ska tackla det här. Tycker det är skrämmande att så många röstade på SD. Men till skillnad från andra som nedvärderar dessa människor tycker jag bara det är synd att de gjort ett dumt val. Något har helt klart lett dem in på den vägen och det hjälper inte att vi smutskastar dem eller hänger ut dem på nätet. Vi lever i ett demokratiskt samhälle - varför får man då inte tycka som man själv vill? Förstå mig rätt, jag försvarar dem inte men om nu alla människor har ett lika värde - varför har då inte dessa människor också det?

.

Till lite roligare nyheter. Brandon Flowers från The Killers har släppt sitt soloalbum och det är riktigt bra! Lyssna på Spotify eller på smakprovet här nedan.

.

Hello Africa, tell me how you´re doin´

Idag tog vi oss ut till Afrikaparken i Bunkeflo. Oscar har varit där med dagis i veckan och det enda han pratar om numera är Afrikaparken. Så Marcus ville så klart "kolla läget". Det är en ganska udda lekplats (inga vanliga gungor och rutschkanor) men med en gnutta fantasi kan du lätt tro att du kommit till savannen. Det finns allt från elefanter till giraffer och krokodiler. För att inte glömma den stora termithögen. Helt klart värt ett besök!
.

(Vi vill ha ett mänskligare Sverige - Glöm inte rösta rödgrönt på söndag!)

En helt vanlig torsdag, fast ändå inte

Idag kom Vivvi och Sam och hälsade på oss. Det är ju alltid lika trevligt. Sam har blivit så stor! Idag passade jag på att "plåga" honom lite med. 84 bilder togs på bara några få minuter och efteråt verkade Sam helt slut. Jag måste nog sluta "plåga" de små liven...

...men de ser iofs aldrig ut att ha tråkigt i mitt sällskap. Eller?

När man stänger en dörr öppnas en annan

Sägs det i alla fall. Om det verkligen är så eller ej vet jag inte. Men just nu känns det som att det stämmer. Vi valde att stänga en del tråkiga och energikrävande dörrar och istället har vi fått en glimt av en ljusare framtid.

Johan är nominerad som nummer två på valsedeln till kongressen. Hela han spritter av glädje. Det är härligt att se! Han har vårt fulla stöd och vi är så glada för hans skull. Johan, du kan gå hur långt som helst. The sky is the limit. Låt ingen stoppa dig!

Jag har lärt mig att riktig vänskap är tvåvägs. Och i fortsättningen kommer jag inte att nöja mig med mindre. Vill du vara min vän får du minsann visa det! Jag ställer upp i vått och torrt, jag stöttar och jag lyssnar. Jag är rak, ärlig och säger vad jag tycker och tänker. Jag förtjänar samma sak tillbaka. Man kan inte tycka lika om allt, men man måste kunna acceptera och respektera varandra. Och framförallt förstå att man kan ha olika uppfattningar och att saker påverkar oss alla olika.

Livet har blivit roligt igen. Nu vet vi vad vi vill. Vi har nya mål. Det har på sätt och vis fått en ny mening. Nu vill vi ha kul. Vi vill leva! Och vi nöjer inte oss med näst bäst.

Det kom ett brev

Det har färdats långt. Det väcker blandade känslor hemma vid köksbordet när det anländer.
.
Vad betyder det här?
.
Ska jag?
.
Ska jag inte?
.
Varför nu?
.
Jag stoppar undan brevet och försöker glömma. Men tankarna flyger dit ändå. Oavsett vad jag gör.
.
Vad gör jag nu?

Fotosession med boysen

Idag har vi haft en fotosession. En väldigt lyckad sådan, om jag får säga det själv. Här bjuder vi på ett litet axplock. Vad tycks?
.

God morgon! (tror jag)

Idag känner jag mig mer död än levande. Jag har inte sovit ordentligt på flera nätter och det börjar kännas nu. Kroppen (och knoppen med) fungerar inte riktigt som den ska. Jag kan inte gå, prata i mobilen och andas samtidigt. Det blir helt enkelt för mycket så jag glömmer bort att andas emellanåt. Vilket inte är så bra. Man måste tydligen andas. Hmm...

Jag tränar hårdare nu, vilket iofs också påverkar. Det tröttar ut kroppen och får man ingen vila... ja, det säger ju sig själv att det inte funkar i längden. Igår powerwalkade jag 2 km, körde cardio och avslutade med yoga. Kände mig flitig som en myra. Idag är jag inte lika peppad. Men jag kör på som om det inte fanns en morgondag ändå. Jag är lite manisk när det kommer till träningen. Varför vet jag inte.

Igår klippte Oscar sitt hår på dagis. Han ser inte klok ut. Stora hålor lite här och var. Luften gick ur mig när jag såg honom. Alla säger att det är en grej de gör i den åldern och att jag bara ska skratta åt det. Och det lär jag säkert göra en dag. Men inte just idag.

Oscar är tydligen så långt framme i sin utveckling att han jämförs med 6-åringar. Han hittar på bus hela tiden. Han kan inte sitta still. Han har meterlånga armar. Vad hände med min lilla pojke? När blev han så stor?

Marcus är också mer krävande nu. Det bråkas med bästisen var eller varannan dag numera. Små, onödiga bråk. Men det gör en såååå trött. Det är nästan som om de känner på sig att nu är mamma låg, nu slänger vi oss på henne så hon inte kan resa sig upp.

Så idag är det kanske inte så konstigt att jag längtar till fredagkväll mer än någonsin. Jag längtar efter ett stort glas vin och en skön säng. Mer behövs inte.

Simskola

Ikväll var det dags för simskola. Men den här gången var det äntligen Oscars tur att få hoppa i poolen. Låt mig säga så här; Han njöt! Oj, vad han njöt! Det här har han längtat efter. Marcus berömde sin lillebror efteråt och det märktes att han var stolt över honom.

.

Dags att rensa ut

För att kunna nå toppen får bagaget inte vara för tungt. Då orkar man inte. Alltså är det dags att rensa ut nu. Allt onödigt ska bort. Allt som tar negativ energi åker. Jag SKA nå toppen.

Johan och jag såg Up in the air i somras och där pratar George Clooney's rollfigur om sin filosofi om just det här med bagage. Att rensa ut och inte packa mer än vad som får plats i en ryggsäck. Han går dock till det extrema och väljer att inte ha några känslomässiga kontakter, det är jag inte ute efter. Men jag tror dock att konceptet i sig är rätt nyttigt. Varför bryr vi oss egentligen om vad folk runtomkring oss gör/tycker/tänker/osv? Varför är det så viktigt att bli sedd av människor som inte betyder något för oss? Varför kämpar vi för att nå vissa statussymboler som egentligen inte betyder ett skvatt? Och som någon annan för den delen hittat på att man "måste" ha. Varför kämpar vi med sociala kontakter som bara ger oss negativ energi? Varför gör vi inte bara sånt som gör oss glada och lyckliga istället?

Nä, nu blir det andra bullar...

Dagens låt

Nu när jag är old and wise... ;)

Alltid redo!

Idag var vi på Tornfalkens Scoutkår och provade på lite typiska scout-aktiviteter. Pojkarna fick var sin kåsa som de graverade in sitt namn på och pimpade med snöre och pärlor. Därefter grillades det pinnbröd och marshmallows, Marcus åkte linbana och vi åt köttfärs i pitabröd och våfflor på scoutvis. Solen sken och det var riktigt härligt att vara ute i naturen. Även för en stadsflicka som jag.
.